en musikutmaning som rullar vidare

Eftersom hjärnan fortfarande har semester tänkte jag hänga på den musikutmaning som mymlan skickat ut i cyberrymden. Tolv låtar som säger något, osäkert vad, om vem jag är eller som åtminstone har en speciell plats i mitt hjärta/hjärna. Här kommer den (utan inbördes rankning. att det står en speciell siffra framför är random):
Spotifyversionen finns här
1. Life on Mars (Bowie). Jag vet att det är konventionellt. Vem sa att det inte fick vara det?


2. There is a light that never goes out (the Smiths). Gymnasietiden gjorde ont. Även om det handlade om i-landsproblem. Det här läkte...på något konstigt vänster.


3. Calling You (från Bagdad Café). Tågluff och Bagdad Café på storbildsskärm utomhus i Berlin. Över 30 grader varmt klockan tio på kvällen. Och låten satt som tatuerad i hörselgångarna.


4. Pride (in the name of love), U2. Jamen självklart.


5. Policy of Truth (Depeche Mode). Till skillnad från de flesta muf-are som diggade DM, lyssnade jag på texterna...också.


6. ...och från den förra låten är steget inte så långt till:

just det, Kent.

7. Alla har fel (Thåström). Precis. Alla hade fel. Utom möjligen jag själv och en handfull till ;)


8. Hade den här låten funnits när jag var, säg 16-17, hade den gått varm på min anläggning. Jag fick vänta till jag var 36. Bättre sent än aldrig.

Fast för er med spotify låter den bättre här.

9. He watches her from behind (Stina Nordenstam). Jazzen blev inne igen. Halleluhja.

10. Don't Explain (Billy Holiday). The Queen of Jazz, at all times. Det här är bara en låt ur högen. Hon gjorde de mest triviala låtar till... något.
Image via Wikipedia

oj...nu är det bara två låtar kvar. Det här blir svårt.

















11. Men jag kommer nog inte förbi Paul Simon. Och det här är en av de bästa:


12. Den sista blir en av många för mig betydelsefulla låtar av och med Suzanne Vega:



Det var det. Det finns säkert minst några dussin till. Men nu blev det de här.

men här är 12 till

Gott nytt år alla!